För första gången (ok, kanske inte FÖRSTA gången, men typ) känner jag mig vilsen hur jag ska hantera lilla. Han kan bli så himla himla arg. Så arg att han slåss och bits och kastar saker. Trodde liksom att vi hade "klarat" oss eftersom 2-3-årsåldern som alla pratar om som så jobbig passerat oss relativt smärtfritt. Ingen sa något om fyraårsåldern?! (vilket iofs kan ha att göra med livskrisen att få syskon) Det positiva är att han är så stor att det går att prata om det efteråt. Han kan efteråt förklara hur det kändes i kroppen vilket är coolt. Han kan också (ibland) säga till att han vill vara ifred med sin ilska och att han kommer när det har gått över, vilket känns sjukt moget. Men ändå, det här exprimenterandet i sitt eget agerande man kan syssla med som förälder känns ju lite... ehh.. Fast så läser jag Jesper Juul och känner mig redan bättre till mods:
Barn har ingen användning av varken tvärsäkra eller perfekta föräldrar. De trivs bäst tillsammans med verkligt levande människor som inte vet allt och som är under ständig utveckling.
Pheew!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar