Vi har varit och ätit pizza hemma hos Jonas föräldrar under lördagskvällen. Det är bestämt att Alve ska sova där under natten och jag och Jonas åker hem vid 20-tiden för att titta på film. Först har vi tänkt gå på bio men vi hittade ingen film som vi tyckte verkade bra. Hemma blev det SVT öppet arkiv men vid 22 är jag så himla trött att vi går och lägger oss. I samma stund som jag lägger mig får jag mensvärksliknande känsla i typ 20 sekunder. Jag hoppas på att det ska vara en värk men tänker att det säkert är någon form av förvärk och att det är bäst att jag somnar snabbt så jag kan sova mig igenom de lätta värkarna om det nu är värkarbetet som startat. Värkarna kommer med cirka 2-3 minuters mellanrum men jag vågar ändå inte hoppas på att det ska vara på riktigt. Sen blir jag dålig i magen på exakt samma sätt som förra gången och då inser jag att det är förlossningen som är i gång. Hurra!
Skickar ut sms till de närmsta vid 23.30 för att meddela att nu är troligtvis något på gång. Fram till denna tid har värkarna fortfarande varit så pass lätta att jag inte ens behöver andas mig igenom dom utan har kunnat ligga i sängen och lyssna på podcasts. Vid 23.30 behöver jag gå upp och jag behöver även fokusera mer under värken, att andas och att slappna av. Jag väcker Jonas och säger att han inte behöver vara orolig för att behöva gå till jobbet på måndagen (något han oroat sig över under helgen. Att återigen behöva få höra arbetskollegornas "men vad gör du här?"). Vi går upp och Jonas frågar vad jag vill göra. Jag bestämmer att vi tittar lite på TV. Det är doobido med häxan surtant och dans-Tony. Rätt okej underhållning ändå, det gör inget om man missar några minuter här å där. Vid 00 ringer jag till södra BB, mest för att kolla läget med platser. Det visar sig vara helt kört att få föda där under natten. Vi bestämmer att jag ska höra av mig igen när vi vill åka in så får dom ordna en plats någon annanstans. Jag har täta (tre värkar på tio min) men ganska korta värkar som är lätthanterliga så jag vill fortsätta vara hemma. Känner viss oro över att inte veta var jag ska föda. Tänk om vi behöver åka långt? Tanken på att behöva sitta i en bil en halvtimme känns jättejobbig (hehe, en halvtimme, snacka om bortskämd stockholmare). Jag kan inte längre sitta ner under värkarna utan lutar mig mot en vägg eller Jonas och vankar i värkarna. Strax före 01 testar jag att ta en varm dusch. Jonas är kanske ännu mer ängslig över osäkerheten kring vart vi ska åka och googlar samtliga adresser inom tio mils radie. Äh, ring och fråga dom var det finns plats istället, säger jag. Jonas ringer när jag är i duschen och vi får beskedet att vi kommer få plats på SÖS. Underbart! Det är fortfarande inga svårigheter att hålla fokus och andas igenom värkarna men när jag kommer ut ur duschen strax efter 01 känner jag hur jag börjar hulka. Aha! Ett tecken på att barnet är på väg ner! Dvs jag borde ha passerat den så kallade latensfasen och 4 cm öppen. Jonas tycker vi ska åka in. Jag tycker det känns jobbigt att inte veta hur långt jag har kommit i förlossningen, vill ju inte föda i bilen men samtidigt vara hemma så länge som möjligt. Vid 01.25 ringer jag själv till Södra BB och meddelar att vi nu åker mot SÖS. Vid 01.30 sitter vi i bilen och jag är mest fokuserad på att Jonas inte ska köra för fort. Skönt med noll trafik på Liljeholmsbron dock! 01.45 är vi inskrivna så det blev inte så många värkar jag var tvungen att ta i bilen. Skönt, för det var omöjligt att slappna av då, jag spjärnade mest emot i värkarna. Undersköterskan sätter ett CTG som ska vara på i 20 minuter. Hon vill att jag ligger ner för att få en bra kurva vilket jag tycker är svinjobbigt. Det kräver mycket mer ansträngning av mig att kunna ta värken avslappnad i ryggläge. Jonas berättar för mig varje gång när värken vänder neråt (som han ser på kurvan) och det känns skönt att höra.
Vid 02.15 undersöks jag och är öppen 5 cm. Känns mycket bra! Jag får nu äntligen ställa mig upp vid ett gåbord. Det är så konstigt hur jag upplevde värkvilan som det "normala" tillståndet under förlossningen. Jag fascinerades över att jag kände mig helt normal så fort värken hade klingat av. Jag kunde prata, skoja, smsa och tänka klart. Jag minns inte alls att det var så förra gången och tror att det är stor skillnad på hur kroppen hanterar smärta. En kropp som inte fått sova eller fått ordentligt med näring på ett och ett halvt dygn kommer hantera smärtan sämre. Nu var jag så redo man kan bli med kolhydratsladdning å allt.
Vid 03 kopplade jag på TENS-maskinen i svanken. Det hjälpte faktiskt väldigt mycket, mycket mer än förra gången. 03.50 undersöktes jag igen på mitt initiativ bara för att jag ville veta om det gick framåt. Öppen 8 cm och vattnet gick vid undersökningen. Jag kände hur barnmorskan pillade och tryckte under värken och det var väl det som gjorde att vattnet gick. Hon sa att nu kan värkarna bli mer intensiva efter att vattnet har gått men det blev precis tvärt om märkligt nog. Värkarna blev inte alls lika smärtsamma och jag tänkte att det säkert var något fel, att det skulle bli ett utdraget slut precis som förra gången. Men det verkade gå framåt som det skulle för knappt en timme senare kom krystvärkarna. En av de få saker jag skrev som önskemål inför förlossningen var att föda knästående, INTE på rygg. Och så blev det! Jag stod på knä i sängen med ryggen i uppfällt läge. Först då kände jag mig orolig, krystningen var det jobbigaste under första förlossningen. Ehh, kan jag få lustgas nu? försökte jag. Nää, inte om du ska krysta, svarade barnmorskan. Typiskt. Men det gick över förväntan, framförallt gick det fort! Kanske 4-5 värkar, sen kom han ut med ett slurp.
Vad som överraskade mig mest med förlossningen var Jonas. Jag hade inte förväntat mig någonting av honom, jag har berättat för alla att han helst skulle slippa vara med, hur initiativlös och opeppande han är. Men vilken överraskning jag fick. Han masserade mig (på eget initiativ!) på ett sätt som hjälpte mycket och såg till att jag drack och peppade mig massor. Helt underbart och jag är så glad för det. Han fick massor av beröm från barnmorskan sen, till skillnad från förra gången då barnmorskan mest muttrade och blängde på honom halvsovandes i fåtöljen.
