Hårets vara eller icke vara

Ett av mitt och Majas favoritämnen är att prata om hår. Inte håret på huvudet utan på restem av kroppen. (Maja, vi måste prata mer, snarast!). För några år sedan slutade jag raka mig under armarna. Det var mest ett politiskt statement då men sen när håret väl fanns där och jag hade vant mig så började jag gilla det. Rejält dessutom. Det är liksom mysigt, gosigt på något sätt. Ibland satt jag och klappade mig på mitt armhålehår på samma sätt som en del pillar med sitt hår på huvudet. Sen började jag träna gruppträning och då pallade jag inte trycket. Det var synd. Jag rakade av mig alltihop. Det kanske var mest i mitt huvud men det kändes verkligen som att alla glodde. Mitt armhålehår är ju ganska odiskret av sig också, svart som det är. Sen hade jag som nyåslöfte att inte raka mig under armarna under ett år, trots gruppträningen. Det var vidrigt jävligt varje pass, mest i början. Det är så sjukt intressant hur pressen kan upplevas som så stor (även om den bara är i mitt huvud, det var ju inte direkt någon som sa något). Men jag gjorde det! Jag klarade att fortsätta min gruppträning med håriga armhålor. För jag gillade ju mitt hår, varför skulle jag då ta bort det? Men nu är jag där igen. Beroende av att raka armhålorna fast jag egentligen inte vill men för att trycket blir för stort. Det är lugnt för det mesta, med kompisar, familj och på jobbet. Helt lugnt. Men träningen. Det går bara inte! Alla känns så piffiga (ursäkta tantuttrycket men jag kom inte på något mer passande ord) och det är verkligen INGEN som har hår under armarna. Om det bara fanns några till, då skulle det vara mycket lättare tror jag. Jag känner mig ju som ett ufo! Nu har jag kört med t-shirt ett tag för att kunna "spara ut" men jag gillar ju verkligen att träna i linne. Att det ska vara så jävla svårt? P.s. se så glad jag ser ut över mitt hår på bilden! Ska jag verkligen inte unna mig själv den glädjen? D.s.