Mitt barndomshem (nästan)

Nu ska mina morföräldrars radhus säljas. Det känns vemodigt. Eftersom jag bodde på flera olika ställen under min uppväxt har deras radhus blivit som mitt barndomshem. Det var ju alltid samma. Nu låter det ju som att jag flyttade runt hur mycket som helst under min uppväxt och så var det ju inte riktigt men den lägenhet mina föräldrar bor i nu har jag ju inga direkta band till. Jag var i radhuset själv förra veckan och det kändes så sorgligt att gå runt i alla utrensade rum, känna alla dofter och höra ljudet från trappan som knarrade på det där väldigt speciella sättet. Det knarrandet jag alltid hörde när jag satt ihopkurad i soffan på övervåningen med en stickning i knät när mormor kom upp med brickan lastad med "java", mandelkubb och hemmagjord vinbärssaft i en stor ölsejdel. Min lilla mormor! Jag tog med mig en stor bunt med ritpapper hem till lilla som ändå skulle ha kastats. Igår när han tog fram ett ritpapper så spred sig doften av mormor och morfar i hela rummet. Hur i helvete kan ett pappersark dofta så mycket kärlek och barndom? Helt sjukt.