Mitt försiktiga barn

Mitt värsta är "killar är killar"-resonemang om barn. Föräldrar som ursäktar sina söners gåpåiga och roffiga beteende med att dom är just killar (och där med omöjliga att påverka?). Vi har en försiktig kille som ser andra barn, vilket är mer än vad alla dessa grabbar jag träffat på senaste tiden verkar göra. En medfödd personlighet kan såklart spela in men alla vet ju att jag är ett fan av den mer sociala falangen och tar därför åt mig större delen av äran tillsammans med Jonas till att vår son är en så fin person. Fast igår slog jag knut på mig själv när jag såg honom leka i bollhavet på kryssningbåten och han väntade så länge i rutschkanan på att det skulle bli hans tur men dom grabbiga grabbarna bara trängde sig, kastade sig ut framför andra barn (och PÅ andra barn) och det blev liksom aldrig hans tur och då tänkte jag att hade lilla varit en tjej hade jag troligtvis peppat henne att bli lite tuffare men nu vet jag inte hur jag ska agera. Simla jobbigt att vara en medveten förälder.