 |
| Jag var tvungen att ha ett bildbevis på äggätandet! |
söndag 14 augusti 2011
Smak
Det är intressant med vad man tycker är gott och extra intressant vad små barn tycker är gott. Jag vacklar mellan att tro att barn föds med att tycka om olika saker och att allt istället handlar om miljö och vana. Barnen i indien tycker troligtvis om helt andra, betydligt kryddstarkare maträtter än min lilla som förvisso äter thaimat men inte mycket starkare än så. Han äter nästan allt, inte så mycket, han är inte stor i maten men han tycker om många olika smaker. Förutom två saker: avokado och kokt ägg. Mina två bästa! Jag har verkligen försökt få honom att äta det men han vägrar. Tills i fredags när jag hackade avokado och han kom och ville se vad jag gjorde som vanligt och smakade OCH TYCKTE OM! Helt plötsligt! Han åt en halv avokado och jag dansade omkring av glädje, åtminstone inne i hjärnan. Och igår åt han ett helt kokt ägg. WOHO! Han kanske är i en vidga sina smakvyer-fas? (den fasen står det dock inget om i böckerna). *gilla fasen*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Lilla L gillar olika saker olika dagar vilket gör det hela mycket ovisst. Om det t.ex. är en dag då man ska bort eller något så att man vill att hon ska vara extra mätt och nöjd kanske man ger henne ägg som alltid funkat. Men, nähä, den dagen var det det äckligaste i hela världen. Oliver brukar alltid funka men så ibland vill hon inte ha det heller men vill äta fil som hon aldrig velat ha tidigare. Åh, tänker man, vad bra att hon gillar fil nu! Och så ger man henne det dagen efter men då typ kräks hon för att fil är så äckligt...
SvaraRaderaWow, det måste vara lite häftigt att uppleva en sån plötslig vändning:-) Men det sägs ju att barn behöver smaka måååånga gånger på vissa saker innan de kan acceptera det. Vi ska ju redan som små ha en inbygd febless för det söta, det vi som stenålders/grottmänniskor fick energi av. Och söta saker i naturen är för det mesta (eller alltid??) inte giftiga.
SvaraRaderaFast det är spännande det där med arv eller miljö eller både och. Säkert förmedlar vi så mycket mer än vi förstår genom våra egna gester och miner, det måste ju barn kunna snappa upp..?
Lägenhetsångest samtidigt som tapetdrömmar kan jag förstå, varför ska det alltid vara så med de där stora sakerna i livet?