Samvetet

Mammans förbannelse är det dåliga samvetet. Och det gör mig förbannad. Mest för att det mest verkar vara just en mammagrej och att pappan går runt i godan ro utan dåligt samvete någonsin. Jag får dåligt samvete om lilla går längre än tre på förskolan. Jag får dåligt samvete för att han äter för mycket sötsaker, även fast det inte är jag som ger honom dom. Jag har dåligt samvete för att pappan lagar dålig mat till lilla. Alltså JAG har dåligt samvete för att PAPPAN inte kan laga mat. Hur sjukt är inte det? Jag får dåligt samvete när jag kommer hem vid lunchtid en lördag och lilla inte har varit ute i det fina vädret under förmiddagen, trots att det inte är jag som varit hemma med honom. Jag får dåligt samvete för att jag också lagar dålig mat ibland, för att lilla somnar för sent på kvällarna och för att jag tycker att det är så skönt när lilla får feber för att han då blir ett lugnt barn som sitter snällt i soffan och somnar tidigt utan krångel. Jag har dåligt samvete för att hans tänder inte borstas tillräckligt noga, för att tandläkaren säkert kommer att tänka dåliga tankar om mig som förälder och jag har dåligt samvete för att jag prioriterar träning väldigt högt och ibland går och tränar efter jobbet istället för att åka direkt hem till lilla, fast detta låsas jag inte om att jag har dåligt samvete över. Jag får dåligt samvete när lilla går på förskolan fast jag är ledig. Att jag skulle prioritera någonting annat mer än att vara med mitt barn på min lediga tid. Men mest av allt har jag dåligt samvete för att jag har dåligt samvete. Hur modernt och jämställt känns det egentligen?